nu har jag börjat tänka på döden..
tänker på att ens liv bara kan ta slut på en sekund..
vilken sekund som helst, nu, imorgon, om en vecka, om ett år.
vi har ingen som helst aning om när vi kommer att dö ?
men egentligen kanske det är skönt, att slippa gå och vänta på ögonblicket.
men man får en sån chock när någon i ens närhet gått bort.
att tänka på att jag aldrig mer kommer att få se den människan igen.
tänker även på att döden har börjat krypa ner i åldrarna, jag menar,

att "gå över till andra sidan" när man inte är i den åldern, för gammal för att gå bort.
det är inte rätt, man ska hinna leva livet och göra det man alltid drömt om innan allt ska vara över.
nej, det är så ledsamt när man tänker på det. usch!

att hata en människa, som man en gång nästintill älskat som en  "familjemedlem" känns!
det gör ont i hela mig av att bara tänka på dig, att höra nått från dig, att se dig!
jag saknar dig! men inte en bråkdel som jag saknade dig förr, efter det som hände vet jag inte länge.
vet inte om jag vill se dig, träffa dig, prata med dig. är så besviken, hur kunde du ?
för varje vecka som går så kommer det mer och mer saker som jag märker att du förstört.
senast idag, en sak jag hade tagit som en skit sak förr, en sak att skratta åt, att skämtat åt och med.
nu känner jag bara hat, irritationer, besvikenheter & ögonen tåras.. tack vare dig!
du sa till mig att vi var som bästa vänner, även fast vår åldersskillnad, att pappa inte verkade fattade lika mycket som mig.
det du menade med dom orden var att jag trodde dig! pappa fattade att du bara pratade en massa skit..
fuck you, i hate you so fucking much! du har förstört mig.